En småbarnsförälders bekännelse

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. 20 min innan avfärd till kompisarna som vi skulle äta middag med (och ja, jag hade bakat och lagat  m a s s o r  inför middagen) så kräks M. Till saken hör det att jag bakade en hel del cupcakes som D skulle ta med sig till kollegorna, och som traditionen kräver så får man äta smeten som blir över. Det kan vara så att M i ett obevakat ögonblick (läs: jag flänger runt i köket och nöjer mig med att inte skålla honom när han står så fint där m i t t  i köket på sin stol för att kunna vara med och baka), att han åt mer smet än vad som var tänkt... He he he... Wops...

Nåja. Han blev jätteledsen såklart. Så resten av kvällen spenderade jag med att tvätta 4 maskiner. Trösta. Bära och sitta med M som inte ville göra något alls. Men sen ville han bada. Med bubblor. Massor av bubblor. Och vips verkade allt vara löst. Efter badet slank ett svamp-bob-kex ner och sedan 1,5 dl välling. Och inte ett ljud från hans rum än. Jag håller en tumme att det får stanna i magen.

Så nu sitter jag här ensam, 3 timmar innan 12-slaget: Osminkad. Iförd nattlinne, mysebyxor och mysetofflor. Och är helt nöjd. Visst hade det varit trevligt med god mat och trevligt sällskap - absolut! Men just nu i skrivandets stund är jag nöjd med min kopp te och min skinkmacka (jo, jag hade ju bakat nyårsbröd...). Hade någon sagt det till mig för 5 år sedan hade jag skrattat. Men inte idag. Idag är jag bara nöjd.

Så, från en förortssoffa önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år!