Den oglamourösa verkligheten

Citodon. Antibiotika. Ipren. Bröstpump.

Kan någon ge mig mitt liv tillbaka? Jag är beredd att ge vad som helst för det. Har även accepterat att bönan delvis blir ett flaskbarn.

Det blir helt enkelt aldrig som man tänkt sig.

Men jag har fantastiska vänner och en fantastisk bror och man som gör allt för att jag ska må bättre.

Att det aldrig bara kan vara bra

Mjölkstockning. 3 timmar på amningsmottagningen. Fortfarande ont. Från armhålan och ända ut.

Amma, amma, pumpa, maxa smärtstillande, pilla bort vita saker på bröstvårtan, håll ut.

Gråt.

Men lillasyster växer som hon ska.

Ni har saknats mig

11 dagar efter förlossningen: välkomna tillbaka!

Att dö ännu mer

På riktigt!

Känsliga läsare: sluta läsa nu!

Vaknar med sprängande bröst efter en ganska matsnål natt. Ammar på ena. Hon är nöjd. Då kommer frossan. Jag går och lägger mig under två täcken. Skakar. Får vetekudden. Googlar. Får en Ipren. Hon vaknar. Jag ammar andra sidan, och låter henne ligga vid bröstet längre än hon själv vill. Testar att pumpa efteråt bara för att vara säker på att det är tomt. Det var det. Pumpar en hel del i andra bara för att. Ny vetekudde. Frossa borta. Huga. Inget kul. Men vi fortsätter.

Ett spädbarns inredningstwist

Jo, de påverkar ju omgivningen en del. Även om de är så små.

Men jag vet inte hur permanent detta är, det är än så länge omöjligt att flytta henne efter hon somnat under amning. Och är man rädd om sina sömntimmar så väljer man sina strider. Speciellt på nätterna...

När man helt plötsligt hamnar utanför ens eget liv

Jo, men så känns det. Tiden stannar. Eller springer fram. Vilket som. Någon tidsuppfattning har jag i alla fall inte. Dag kan vara natt och natt kan vara dag.

Men hon är här. Och hon är fin. Och familjen är komplett.